Microsoft word - laddning av batterier christer svensson 2010_ _2_.doc

Om artikelförfattaren

Artikelförfattaren Christer Svensson är utbildad civilingenjör i kemiteknik från
Chalmers Tekniska Högskola i Göteborg. Han har också arbetat och undervisat på samma
ställe.
Han har varit verksam inom batteribranschen i nästan 30 år och har haft ansvar för olika
uppgifter inom produktion och utveckling av batterier. Detta gäller bland annat batterier
till bilar, lastbilar, marin/fritidssektorn och MC, samt utveckling och produktion av
batterier för olika industriella behov.
Christer Svensson arbetar i dag som Senior Product Manager inom Exide Technologies
Nordics. Han är även ansvarig för miljöfrågor inom Exide Technologies Sverige.
Laddning av batterier – en vetenskap för sig
En förutsättning för att batterier skall fungera effektivt och säkert under lång tid är dels att man är noggrann med att välja rätt typ av batteri för den applikation det skall användas i och dels att man sköter batteriet på ett riktigt sätt. I fråga om skötsel kan betydelsen av att hålla batteriet laddat knappast överskattas och att välja en laddare som är anpassad för det batteri som skall laddas är av avgörande betydelse. När batterierna är monterade i elektriska system, till exempel i bilar, sköts laddningen automatiskt av generatorn i elsystemet och normalt behöver man inte bekymra sig för deras laddningstillstånd. Men i alla de fall där batteriet inte är kopplat till en systemintegrerad generator måste det laddas med en separat batteriladdare. En laddare kan enkelt konstrueras med hjälp av en likriktare och en transformator, och de konventionella laddare som användes förr var också byggda efter principen. I sin enklaste form hade de endast ett motstånd inkopplat i serie med batteriet. Med hjälp av motståndet fick man en enkel spännings- och strömreglering över batteriet. Dessa laddare var stora, tunga, värmealstrande apparater med en osäker funktion eftersom spänningen ut från laddaren, alltså laddningsspänningen, med en sådan anordning blir beroende av nätets spänning, vilket betydde att spänningen över batteriet kunde bli både för låg och för hög. Resultatet kunde alltså bli både otillräcklig laddning och överladdning. Båda fallen är skadliga för batterier och leder till att de blir fördärvade i förtid. En Tudorladdare från 60-talet
Ett stort steg framåt togs när laddarna började förses med reglering.
I dessa så kallade reglerade transformatorladdare sker regleringen med hjälp av tyristorer
eller transistorer och innebär att man kan göra laddaren okänslig för spänningsvariationer
i elnätet på ett helt annat sätt än tidigare. Praktiskt styr man laddaren mot den önskade
laddningskurvan genom att ersätta dioderna i likriktarbryggan med tyristorer eller
transistorer och styra dessa genom en reglerkrets där man återkopplar mätningar av den
ström och spänning laddaren ger ifrån sig och låta dessa mätvärden bestämma hur stor del
av den inkommande nätströmmen som skall släppas igenom och matas ut från laddaren.
Moderna laddare
I dagens moderna laddare används en speciell teknik, switchteknik, för att omvandla
växelström till likström av rätt spänning. Dessa laddare brukar kallas primärswitchade
och i dessa är den konventionella transformatorn med stor järnkärna ersatt av en likriktare
och en elektronisk brytare. Enkelt kan man beskriva uppbyggnaden som att den
inkommande nätspänningen likriktas i en diodbrygga och därefter ”hackas” upp med
hjälp av en högfrekvent switch, 50 - 200 kHz, till en växelspänning som i en
transformator med mycket liten massa transformeras ner, likriktas och filtreras från
växelströmskomponenter med hjälp av kondensatorer och induktanser innan den matas ut
till batteriet.
Tekniken har funnits tillgänglig sedan mitten av 90-talet och erbjuder många fördelar
gentemot de konventionella laddarna.
• De primärswitchade laddarna regleras med avancerad elektronik som gör dem än mer okänsliga för matningsspänningen vilket alltså betyder en mer exakt laddningsspänning. • De har högre verkningsgrad, snabbare reglering, lägre värmeutveckling och ett försumbart rippel, alltså inslag av växelström, vilken om den är stor leder till värmeutveckling som medför att batterierna blir varma och slits. • Dessutom medför användandet av högfrekvensteknik att laddarna kan göras betydligt mindre och lättare. En modern konsumentladdare för normalstora 12V batterier är idag inte större än ett smörpaket och väger runt halvkilot. När så den tekniska utvecklingen av hårdvaran har lett till att man på ett exakt sätt kan
styra spänning och ström ut från laddarna återstår att programmera in ett
laddningsförlopp i laddarens mikrodator som på ett effektivt sätt ger batterierna rätt
mängd laddning. På grund av att laddarna måste kunna fungera under de mest skiftande
förhållanden såsom för olika batteristorlekar, olika batteriteknologier och temperaturer
måste ett antal kriterier läggas in för att uppnå en effektiv laddning.
Tre faser
När ett urladdat batteri skall laddas så kan man som enkel princip säga att detta sker
under tre olika faser.
I det första steget där merparten av kapaciteten laddas in styrs förloppet av att man
begränsar spänningen över batteriet så att man undviker så kallad gasning. Med gasning
menas en spänningsberoende bireaktion som innebär att vatten sönderdelas till vätgas och
syrgas, vilket leder till oönskade effekter såsom att batteriet blir varmt och torkar ut
eftersom vattnet i elektrolyten avgår i form av gas. För ett 12V batteri vid
rumstemperatur inträder gasning vid ca 14,4V.
Den ström som ett urladdat batteri inledningsvis kan ta emot utan att nå gasningsspänning
är relativt hög, men den avtar successivt allteftersom laddningen fortgår.
Som tumregel kan man säga att ett batteri utan att ta skada kan laddas med lika många A
som det fattas Ah till att batteriet skall vara fulladdat. Det vill säga att om till exempel 50
Ah är urladdat så kan batteriet laddas med 50 A. En laddning enligt denna princip skulle
innebära att man laddade med en konstant spänning under hela laddningsförloppet, och
det är den snabbaste typ av laddning som går att åstadkomma. Den är dock inte praktiskt
tillämpad för konsumentbruk eftersom den skulle kräva att man dimensionerade laddarna
för höga strömmar vilket skulle innebära att de blev både stora och dyra.
Istället bygger man normalt laddarna så att de lämnar en maximal ström på mellan 4 och
15 A för laddare som om de är avsedda för normalstora bilbatterier.
I det första laddningssteget låter man laddaren ladda med sin maxström till dess att
spänningen över batteriet når gasningsspänningen.
Under denna första del av laddningen återladdas största delen av den urladdade
kapaciteten. Om till exempel laddaren ger 7A så är laddningstillståndet för ett 70 Ah-
batteri enligt tumregeln ovan 90 procent när gasningsspänningen nås.
I det andra laddningssteget låser man spänningen vid gasningsspänning och låter
strömmen sjunka. Ett problem i detta sammanhang är att gasningsspänningen är starkt
temperaturberoende och varierar med ca 0,3V för var tionde grad. För batterier i
rumstemperatur ligger, som nämnts ovan, tröskelspänningen på ca 14,4V för ett 12V
batteri, och på grund av temperaturberoendet varierar nivån mellan 13,8V vid 50°C och
15,0V vid 0°C.
För att batteriet skall få en bra laddning är det viktigt att pricka gasningsspänningen så nära som möjligt. Det är därför av största vikt att laddaren har en kompensering för varierande temperaturer så att den väljer rätt spänning vid laddningen. Resultatet blir annars att ett varmt batteri kommer att bli överladdat på grund av för hög laddningsspänning och ett kallt batteri inte blir fullt uppladdat på grund av för låg laddningsspänning. Till skillnad från det första laddningssteget finns inget naturligt givet kriterium för när det andra steget skall anses avslutat utan detta kan vara baserat på olika parametrar som till exempel att strömstyrkan skall ha sjunkit till ett visst värde, att laddningen i det andra steget skall ha pågått en viss tid eller en kombination av dessa. Man kan dock säga att tanken normalt sett är att det andra steget skall pågå till dess att man laddat tillbaka hela batterikapaciteten i batteriet. Det tredje laddningssteget innebär att man med hjälp av en viss överladdning (några procent extra kapacitet) säkerställer en utjämning av laddningen mellan cellerna så att batteriet som helhet blir ordentligt fulladdat. Överladdningen syftar dels till att återbilda de sista resterna av det blysulfat som bildas på plattorna under urladdning till aktiva material, dels att häva den stratifiering som uppstår under laddning i batterier med fri flytande elektrolyt. Stratifiering innebär att elektrolytens densitet, täthet, är högre i botten av cellerna än vad den är upptill. Fenomenet uppstår på grund av att den svavelsyra som bildas vid laddningen har hög densitet och sjunker neråt i elektrolyten. Detta tillstånd måste hävas eftersom det i annat fall kommer att leda till bestående skador i batteriet genom så kallad sulfatering, som är en kemisk omlagringsprocess av reaktionsprodukterna i batteriets plattor och som inte kan repareras om den får utvecklas. I ventilreglerade batterier (AGM/GEL) är elektrolyten (syran) bunden antingen som gel eller i de glasfibermattor som används som separatorer och därför uppstår inte någon nämnvärd stratifiering i dessa batterier. Det innebär alltså att så kallade fritt ventilerade batterier (standardbatterier) och ventilreglerade batterier (AGM/GEL) skall laddas på olika sätt i det tredje steget. I fritt ventilerade batterier behöver man höja spänningen och på så sätt provocera fram en gasutveckling som blandar om elektrolyten. Det vill säga att man behöver höja spänningen över gränsen för gasning, genom att låsa strömmen vid ett visst värde och låta spänningen stiga. Detta leder då till den önskade gasningen som medför en omrörningseffekt så att syran som bildas under laddningen kommer att blandas med elektrolyten i övrigt. I ventilreglerade batterier är det däremot viktigt att i huvudsak undvika gasning dels därför att den inte behövs eftersom det inte finns någon flytande vätska som skall blandas och dels för att det ökar risken för uttorkning eftersom mängden elektrolyt är mindre i dessa batterier än i de fritt ventilerade samtidigt som de heller inte kan efterfyllas med vatten. Metoden att ladda ventilreglerade batterier i tredje steget är därför att låta spänningen ligga kvar på eller strax under gasningsspänning och låta strömmen fortsätta att avta, vilket är ett skonsamt sätt att åstadkomma den överladdning som behövs för den fullständiga laddningen. Kontentan av ovanstående blir alltså att olika batteriteknologier behöver laddas enligt kurvor som är anpassade för den aktuella batteriteknologin annars riskerar man att batteriet blir felaktigt laddat antingen genom otillräcklig laddning eller genom överladdning.
Exempel på laddningskurvor för batterier av typ AGM/GEL respektive Standardbatterier

Laddning på det sätt som beskrivs ovan brukar kallas IUI-laddning eftersom de tre stegen
styrs med konstant ström (I) i det första, konstant spänning (U) i det andra och
avslutningsvis konstant ström (I).
En ytterligare uppdelning och förfining av laddningskurvan kan innebära att man
programmerar in fler steg, men dessa är då är varianter på det ovan beskrivna
laddningsförloppet.
Säkerhet vid laddning
Av säkerhetsskäl behöver laddaren ha en intelligens för att kunna diagnosticera felaktiga
batterier.
Ett felaktigt batteri uppför sig annorlunda än ett riktigt, vilket under olyckliga
omständigheter kan innebära säkerhetsrisker. Antag att kriteriet för när första stegets
laddning skall avbrytas enbart definieras av att man skall ha nått gasningsspänning.
Om ett batteri har en kraftig kortslutning i en cell kommer man inte att nå
gasningsspänning. Om det inte finns andra kriterier inbyggda kommer det att leda till att
fem celler får ett spänningsläge som ger kraftig gasning medan den kortslutna cellen
kommer att ligga kvar på en låg spänning. Eftersom spänningen över de friska cellerna
kommer att överskrida gasningsspänningen, uppstår en kraftig gasning i dessa samtidigt som temperaturen stiger och batteriet torkar ut vilket kan leda till säkerhetsrisker. Det är därför nödvändigt att komplettera de rent batterianpassade kriterierna med andra begränsningar som säkerställer att även onormala situationer kan hanteras. I exemplet ovan så undviks problem till exempel genom att begränsa den tid som laddningen tillåts pågå innan spänningskriteriet är uppfyllt. För att åstadkomma en optimal och säker laddning bör laddaren ha följande funktioner: • Laddningskurvor anpassade för olika batteriteknologier • Laddningsförlopp anpassade för olika batteristorlekar • Inbyggda säkerhetsfunktioner • Avbrottskriterier som bygger på en kombination av strömstyrkor och tid På moderna laddare väljer man rätt batteristorlek och batteriteknologi I en beskrivning över batteriladdning bör även nämnas den laddningsform som syftar till att bibehålla batterier, som lagras eller står i vila, i fulladdat tillstånd. Denna typ av laddning brukar kallas underhållsladdning och innebär att man genom att lägga en spänning på cirka 13,7V över ett 12V batteri tvingar en mycket liten laddningsström att flyta genom batteriet och som då kompenserar för den självurladdning som alltid pågår. Självurladdningen i moderna batterier är mycket låg, men med tiden sänker den laddningsstatus på batterier som står i vila. Detta måste kompenseras antingen genom periodiska uppladdningar eller som en kontinuerlig underhållsladdning.
Batteriskötsel
Inledningsvis nämndes betydelsen av att sköta om sitt batteri på ett bra sätt och förutom
vikten av att ladda batteriet är också nedanstående skötselguide väsentlig att ha i minnet
om man vill få ut maximal nytta av sitt batteri:
Djupurladda aldrig batterier. Upprepade djupa urladdningar förkortar påtagligt
batteriernas livslängd.
Batteriinstallationer bör dimensioneras för ett urladdningsdjup på max. ca 50 procent.
Utsätt inte batterier för extrema temperaturer.
Vid förvaring bör batterier stå svalt och torrt eftersom självurladdningen är lägre i kyla.
Batterier skall alltid förvaras fulladdade. Batterier som inte hålls fulladdade riskerar att
sulfatera och tappa kapacitet.
För att förhindra att låga strömmar (inkopplade klockor, larm, etc.) laddar ur batteriet vid
längre tids förvaring, bör batteriet kopplas bort från elsystemet.
Om spänningen under förvaring sjunker under 12,4 V måste batteriet laddas.
Genom att mäta batteriets vilospänning får man ett mått på laddningstillståndet:
(Anm; Vilospänning mäts på ett obelastat batteri och kan den första tiden efter laddning
speciellt för ventilreglerade batterier ligga betydligt högre än vad som nedan anges för ett
fulladdat batteri)
• Ett fulladdat batteri har vilospänning • Ett halvladdat batteri har vilospänning • Ett urladdat batteri har vilospänning Kom ihåg att ett urladdat batteri kan frysa sönder vid normala vintertemperaturer. För öppningsbara batterier bör syranivån kontrolleras och vid behov justeras med batterivatten. Håll poler och kabelskor fria från beläggningar och oxider som kan förorsaka spänningsfall och försämra batteriets funktion. Håll batterier rena och torra eftersom fukt och smuts kan leda till urladdningar på grund av de krypströmmar som kan uppstå.

Source: http://gbm.zitac.net/UserFiles/Interboat/www.oxbom.se/Documents/Laddning-av-batterier.pdf